Att få barn är ingen mänsklig rättighet. Det är det enda vi kan hålla med debattörerna om i artikeln de publicerar i Sydsvenskan 11 feb 2016.

Men vem har skall ha rätt att bli förälder?

Läser man Sexuella och reproduktiva rättigheter (SRR) under Mänskliga rättigheter så står följande:

Alla har rätt att kontrollera sin fertilitet.
Du har rätt att välja om du vill skaffa barn eller ej. Du avgör själv när, hur många, hur ofta och med vem. För att det ska vara möjligt måste du få tillgång till information, rådgivning och preventivmedel. Alla har rätt till bra mödra- och förlossningsvård.

WHO har erkänt Ofrivillig barnlöshet som en sjukdom. Ungefär var femte par i Sverige har problem med att få barn och många av dem behöver sjukvårdens hjälp.

Att bli förälder är ingen rättighet, men vi borde ha en skyldighet att bistå med stöd och hjälp för par som är ofrivilligt barnlösa. Att vara ofrivilligt barnlös är en sjukdom, ett förtvivlat limbotillstånd, inget brott. I Sverige har vi flera lagar som inte är mänskliga rättigheter, men ändå anser vi att det är en rättighet i ett modernt samhälle.

Det är inte en mänsklig rättighet att stödja föräldrar ekonomiskt genom ett barnbidrag. Det är en mänsklig rättighet att barn har rätt till gratis tandvård.
Det är inte heller en mänsklig rättighet med en föräldraförsäkring, ändå är det något vi i Sverige värderar så pass högt att vi har den dyraste försäkringen i världen.

Dessa lagar har tillkommit för att möjliggöra och underlätta för barnfamiljer. Detta ser vi som ett gemensamt ansvar där vi alla är med och betalar då familjebildning med barn är en viktig del för ett samhälles överlevnad.

Det som däremot är en mänsklig rättighet, är att få medicinsk hjälp under hela livet. Hjälp med ett tillstånd, åkomma eller funktionsnedsättning som skapar ett hinder för ett liv som hjälpsökaren finner funktionell och meningsfull. Att hjälpa till med fertilitet är en sådan sak. Det finns redan idag möjligheter till olika sätt att hjälpa kvinnor och män med fertilitetsproblematik.

På samma sätt menar vi att surrogatmödraskap/värdgraviditet är ett sätt att underlätta för kvinnor och män som inte kan eller har svårt att bli gravida.

Samhället har förändrats och i dag ser familjebildningen ut på andra sätt än tidigare.

I dag är förstföderskorna äldre än för 40 år sedan. Kvinnor väntar med att skaffa barn p.g.a att hon har samma möjligheter som män att utbilda sig och ta del av förvärvslivet. Vårt land ligger i topp vad det gäller singelhushåll, transsexuella har vi slutat sterilisera och erbjuds könscellsfrysning och samkönade har rätt att ingå äktenskap.

I Sverige är de ofrivilligt barnlösa utsatta för den mest politiskt styrda vården, vilket leder till många fertilitetsflyktingar. Ska det verkligen vara så?

Att Berit Rollén och Monika Olin Wikman beskriver

”Kvinnor och kvinnors kroppar jämställs med behållare eller maskiner, som ska producera en vara, ett barn. Barn som omedelbart efter födelsen skiljs från produktionsmiljön/sin mamma och överlämnas till beställarna/köparna”.

Detta synsätt får stå för dem och det är ett sorgligt och enfaldigt sätt att debattera – dom vrider på fakta och förvandlar den till en ålderdomlig och förlegad syn om ämnet.

Berit och Monika upprepar ett antal gånger att ofrivilligt barnlösa är kunder. Det stämmer – hela den assisterade befruktningsvården omsätter miljarder men det är för att de ofrivilligt barnlösa många gånger inte har några andra alternativ till vård. Dom blir till kunder, men ofrivilliga sådana eftersom dom inte får tillgång till offentligt finansierad vård fastän dom är sjuka.

Vi vill att surrogatmödraskap skall vara möjligt i Sverige just för att att ingen part skal bli utnyttjad – varken surrogatmamman eller den ofrivilligt barnlöse.

Berit och Monikas uttalande om att Kvinnor och kvinnors kroppar jämställs med behållare eller maskiner är lika oroväckande som att läsa om vad den feministiska organisationen Roks – mot mäns våld mot kvinnor tidigare uttalande där dom ser kvinnor som en homogen grupp som själva inte är myndiga eller kapabla till att ta beslut om deras egna kroppar. ROKS använder sig själva av en uråldrig patriarkalt retorik.

Som vi tolkar deras uttalande så anser dom att kvinnor som själva inte kan bära ett barn, heller inte är värda ett mödraskap. Då ämnet gäller svenskt surrogatmödraskap så måste vi utgå ifrån att hon är en fri kvinna som lever i ett fritt demokratiskt land, där hon själv bestämmer över sin egen kropp.

Kontraktet innebär inte att surrogatmodern avtalar bort rätten till sin egen kropp. Det är själva mödraskapet hon avsäger sig. Kontrakt finns redan när det kommer till adoption och könscellsdonering m.m. Varför tror man inte att det skulle kunna fungera här?

I Sverige kommer man med högsta sannolikhet aldrig använda surrogatmoderns egna könsceller(ägg) utan det kommer antingen ske med den blivande modern eller en annan kvinnas donerade ägg.

Man pratar aldrig om de kvinnor och par som blir utnyttjade p.g.a att dom är ofrivilligt barnlösa.

Majoriteten av dem som är ofrivilligt barnlösa är helt vanliga människor ifrån olika samhällsklasser. När motståndarna debatterar, om surrogatmödraskap eller annan assisterad befruktning, målar dom oftast fram att vi västerlänningar är giriga och rika som köper andra fattiga kvinnors kroppar som en slags lyxkonsumtion. Det dom alltid utesluter från debatten är att dom ofrivilligt barnlösa befinner sig i ett sjukdomstillstånd.

Många utesluts ifrån den offentliga vården vilket innebär att dom tvingas till andra länder där man har andra riktlinjer. Hade man frågat så hade majoriteten hellre föredragit vård under svensk regi.

Man borde fråga sig hur mycket lidande och förlorade intäkter detta medför för hela samhället, vem ser till patientsäkerheten för de svenska kvinnor som via utländsk vård genomgår IVF-försök efter IVF-försök. Detta sker helt utanför den svenska sjukvårdens vetskap.

man är helt utelämnad till vinstdrivande privata kliniker som väldigt sällan tar reda på vad anledningen till missfallen är eller varför embryot inte fäster etc.

Förutom vården får dem betala mediciner och andra omkostnader ur egen ficka – alltifrån 100’000 till 1’000’000. Många ofrivilligt barnlösa skuldsätter sig för livet och då är det inte säkert att det leder till ett föräldraskap.

Många blir ifrågasatta och granskade. Har man en fast anställning? God ekonomi? Ett stort socialt nätverk? Och klarar du inte av de psykiska tester som du måste göra så…

Hade man granskat de individer som blir gravida på konventionellt sätt på liknande sätt som de ofrivilligt barnlösa….. så hade man utan tvekan ansett att detta strider emot mänskliga rättigheter.

Varför ställs det så höga krav på individer som är ofrivilligt barnlösa? I dag får landstingen neka en ofrivilligt barnlös kvinna vård bara för att hon passerat 40 år utan att man har träffat kvinna och gjort en medicinsk undersökning. Medans man inte kan neka en omyndiga kvinna en graviditet så länge hon blivit gravid på ”konventionellt sätt”.

Vi anser att alla som hamnar i ofrivillig barnlöshet aldrig själva skall bekosta behandlingar, adoption, surrogatmödraskap eller behöva gå igenom oetiska granskningar.
Ofrivillig barnlöshet är inte den enskilda individens ansvar utan ett kollektivt såsom gemensamma medel till dom som redan är föräldrar – eftersom barn är en viktig del för ett samhälle oavsett vilken klass denne tillhör eller hur denne kommit till världen.

När Berit och Monika eller för den delen ROKS eller Sveriges Kvinnolobby går ut och tycker till om surrogat mödraskap så finns det något självgott och skyll dig själv över det hela som leder till enfald. Dom verkar inte ha förstått att ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och dom ger sig på individer som är i behov av vård.

Hade dom resonerat på samma sätt om det handlat om organdonation?

Det är tydligt att Berit och Monikas värderingar är från en tid innan t.ex kvinnlig rösträtt, fri abort och tillgång till preventivmedel och då fanns det starka skäl till att kvinnans självbestämmande av sin egen kropp låg i att kunna välja bort en graviditet.
Men nu 2016 är det hög tid inse att i en välfärds- och rättsstat som Sverige innebär rätten till sin egen kropp också att säga ja till en graviditet. Ofrivillig barnlöshet är klassad som sjukdom av WHO, även Sverige har erkänt det som sjukdom.

Skribenterna tar upp en rad frågor och använder b.la utländska rättsfall som exempel.
Det går inte helt att översätta till vårt moderna svenska system, rättsväsende, demokratiska grund, sjukvård och möjligheter till att bli stöttad samhällsmässigt i sina olika val.
Det svenska fallet med ivf-tvillingar blev en rättsprocess då pappan endast givit sitt medgivande till embryo men den utländska kliniken satte in två embryon. Detta hade aldrig skett om det varit i svensk regi.

Det behöver knappast tilläggas att vi i Sverige har en mycket bra mödravård och patientsäkerhet med väldigt låg mödradödlighet.

Vi anser att det skall vara altruistiskt men att kvinnan skall få en skälig ersättning för sjukvårdskostnader, mediciner, utebliven lön m.m. Allt skall vara offentligt finansierat och det skall inte bekostas av de ofrivilligt barnlösa.

Vi vill skapa opinion FÖR kvinnors egna vilja; att själva få ta beslut om sin egna kropp och om hon vill vara surrogatmoder/värdskap. Vi ser oss själva som folkets röst i denna debatt då Berit, Monika, ROKS och Kvinnolobbyn där majoriteten av dem är eller har varit politiker och/eller politiskt aktiva i många långa år – till och med långt innan vi som idag är drabbade av ofrivilligt barnlöshet var födda.

Längtan och Barnlängtan är ideella föreningar där medlemmarna är vanliga människor. Vi är grannar, arbetskamrater, släkt och vänner som själva har drabbats av ofrivilligt barnlöshet eller känner en eller flera som är ofrivilligt barnlösa.

Det är dags att erkänna behovet av surrogatmödraskap. Det måste vara slut med att skuldsätta ofrivilligt barnlösa som behöver ta del av denna vårdtjänst. Att efterfrågan är stor visar en undersökning som ROKS gjort. Dom riggade en fiktiv annons om en kvinna som utgav sig vilja vara en surrogatmamma. Annonsen lades ut på Blocket och spreds av ROKS på diverse sociala medier tillsammans med lappar på stan.
De fick på kort tid över 100 samtal från ofrivilligt barnlösa som önskade hjälp ifrån av surrogat.

Frågorna man bör ställa sig är:
Hur möter vi dessa patienter? Hur kan det vara så många drabbade? Var har vi brustit? Och hur skall vi lösa det?

FAKTA:
Assisterad befruktning ges inom den offentligt finansierade vården, men inom strama ramar.

Kvinnor som passerat 40 år har inget annat val än att vända sig till privata kliniker och när hon passerat 42 år – så finns det inget annat val än att vända sig utomlands. Efter 40-42 års ålder får kvinnan själv betala all vård och läkemedel.

Inom offentliga vården får män vård upptill 56 års ålder. men då måste hans partner vara under 40 år.

Äggdonation är lagligt i Sverige men endast inom den offentligt finansierade vården.

Äggdonation mellan syskon är idag ej tillåtet i Sverige.

Syskonförsök är heller inte tillåtet i Sverige.

Ett IVF-försök kostar ca 30’000.

Läkemedelskostnaden för ett IVF-försök kostar mellan 10’000 – 20’000
Äggdonation mellan 40’000 – 100’000.

Adoption har långa väntetider och åldersgräns för adoptivföräldern.

Homosexuella har enligt svensk lag rätt att adoptera, men i majoriteten av adoptionsländerna så är det förbjudet.

En adoption kostar från 228’000 och uppåt.


Elisabeth M Marttala
 och Marco Vega – Ordförande resp. styrelseledamot i föreningen Längtan – för ofrivilligt barnlösas rättigheter

Daniel Hagberg
Ordförande patientföreningen Barnlängtan – patientföreningen för ofrivilligt barnlösa

Hannah Palm
Vice ordförande patientföreningen Barnlängtan
För att få en mer objektiv bild av surrogatmödraskap – besök: www.surrogat.info

 

Share