Ni vet längtan? Den där känslan som kan vara så stark och så skön när den uppfylls? Längtan efter semestern efter en lång arbetsperiod. Längtan efter värmen efter en kall vinter eller vardagslängtan, när en är sugen på en maträtt och du har möjlighet att laga den eller köpa den. Tänk att ha en längtan du aldrig får möjlighet att uppfylla? En längtan som inte handlar om vardagsting eller njutning. En längtan som handlar om nåt djupare, om gener, familj, fortlevnad och tillhörighet.

Jag är priviligierad kring denna längtan. Jag har aldrig behövt ägna en tanke på om jag kan ha barn. För mig har det varit en självklarhet att både ha rätten och möjligheten att få ha och uppfostra barn. Jag kan inte föreställa mig hur det är att vilja men inte kunna. Ännu svårare är att föreställa mig att ett modernt samhälle i väst inte vill hjälpa personer som verkligen vill ha och uppfostra barn. Istället blir åldersgränsen ett sätt att förminska frågan.

Jag är priviligierad kring längtan av att få barn, därför stöttar jag ofrivilligt barnlösa.

Share