DEN FRIA ABORTEN SOM KOSTADE MIN FERTILITET:
Jag hade inte kunnat drömma om att den ”riskfria” aborten jag gjorde när jag var 21 skulle leda till att jag idag är ofrivilligt barnlös.
Efter snart 5 års kämpande att bilda familj med barn har jag äntligen fått reda på vad som ligger bakom mina 3 missfall.
Det berodde inte på att jag var 40+ utan det var p.g.a kraftiga sammanväxter/ärrvävnad i livmoderhalsen (Ashermans Syndrom) detta har bildats efter en abort som gjordes när jag var 21 år gammal. Så missfall hade det troligtvis blivit oavsett om jag varit 26 eller 36 år.
Jag har kämpat och kämpat utan att svensk sjukvård tagit mig på allvar. Det enda dom har hävdat är att mina missfall berott på min ålder – detta har hävdats utan att jag ens blivit undersökt. Dom har ignorerat de symptom som kan tyda på Ashermans Syndrom.
Varför har jag inte fått göra en fertilitetsutredning?
Jo, p.g.a att 40+ kvinnor i Sverige inte får tillgång till en fullständig fertilitetsutredning inom de offentliga fertilitetsklinikerna.
7 VECKOR EFTER HYSTEROSKOPIN(TITTHÅLSOPERATIONEN):
Först blev jag lättad över att mina misstankar äntligen blev bekräftade – när det visade att något var allvarligt fel. Sedan gick det över till ilska när jag reflekterade över hur jag blivit behandlad. All den onödiga tid som gått förlorad med tanke på min ålder och alla pengar vi har fått lägga ut på något som varit en vårdskada som orsakat av en så kallad säker Fri Abort.
Som 21-åring valde jag att inte behålla barnet jag då var gravid med.
Jag valde att använda min fria aborträttighet – men jag bad aldrig om att bli steriliserad.
Nu med facit i hand så skulle jag behållit barnet och valt att bli en mamma i stället då hade jag förmodligen aldrig drabbats av Ashermans Syndrom. Och vem vet jag kanske hade varit en flerbarnsmamma idag.
Det hade varit så mycket bättre än att som idag sitta barnlös och en miljon back ekonomiskt p.g.a alla vårdkostnader.
Inte nog med att jag blivit nekad barnlöshetsutredning och assisterad befruktning utan även hysteroskopi(en titthålsoperation i livmodern som jag själv fick bekosta) som alla kvinnor skall ha tillgång till om man har underlivsproblematik, oavsett ålder.
Vem ska ta ansvaret och vem ska betala priset när fri abort leder till ofrivillig barnlöshet?
Länkar:
Ashermans Syndrom
juli 29, 2017 at 2:51 e m
Undertecknad vill uppmana någon som vill ägna sig åt grävande journalistik att undersöka vad som försiggick på många av våra sjukhus gynekologiska avdelningar under 60 och 70-talet.
Jag genomgick en abort i 3:e månaden ( fick stå på kö för att få aborten gjord) – jag drabbades i likhet med ovanstående kvinna av barnlöshet. Det jag fick veta av en god vän vars far var läkare var mycket oroväckande – hans far berättade att en del läkare som tyckte mycket illa om att göra aborter – såg till att de kvinnor som aborterades fick sådana skador på livmodern att de inte skulle återkomma för ytterligare aborter ( eller öht. kunna få barn).
Det var i mitten av 60-talet som aborter i Sverige blev möjliga, även för de kvinnor som inte led av ngn sjukdom. Innan var den vanliga hanteringen att resa till Polen. Jag håller det för troligt att det finns en sanningshalt i denna berättelse. Motståndet mot abort var mkt starkt under den första tiden av fri abort.
För mig var det så att jag fick intensiva smärtor efter aborten, men när jag ringde in till sjukhuset svarade avdelningssköterskan att hon skulle skriva ut starka värktabletter. Någon vidare undersökning fick jag inte. Jag var ung och okunnig och förstod inte att stå på mig….senare har jag förstått att jag borde ha fått antibiotika för att förhindra infektion – detta var ju också ett sätt att avvisa och felbehandla de kvinnor som genomgick abort. Även när vi låg inne på avdelningen på S:t Eriks sjukhus fick vi en ogin och nedlåtande behandling.
För mig slutade allt väl – men väldigt sent. Vid 44 års ålder fick jag genom provrörsbefruktning en söt och frisk liten dotter på 4,3 kg. Denna omständighet uppstod endast genom min envishet och min egen kamp. Sverige lade inte två strån i kors för att ge mig utredning eller senare någon provrörsbefruktning.
Vi reste till England och betalade 25 000 för varje IVF-försök. Jag lyckades vid 43 års ålder – vilken inte var så ovanligt på Park Hospital – dessutom sa man där att fertiliteten kan variera mycket mellan individer och jag hade turen att ha bra hormonvärden. I Sverige mottog man då för 27 år sedan, ej kvinnor för IVF-behandling om de var över 35 år. Orsaken till detta var att IVF-klinikerna ville ha goda resultat för att få statsbidrag…. vi om var äldre skulle naturligtvis dra ned siffrorna, även om många av oss – viket jag bevisade – fortfarande var fertila.
Självklart är jag lycklig över mina två barn (ett adopterat), men jag försökte i många år att förgäves övertala den svenska sjukvården. Jag sökte redan vid 27 års ålder hjälp via Sophiahemmet, den gynekolog som jag träffade där sa att han kunde känna en hel del sammanväxningar runt min livmoder, men eftersom jag inte var gift (häpp) så kunde jag inte få någon hjälp med operation för att lösa sammanväxningarna.
Många och långa år i mitt liv genomlevdes under längtan efter barn. Jag fick dessutom ett utomkvedeshavandeskap vid 32 års ålder och höll sånär på att dö.(Även här fungerade sjukvården uselt).
Unga kvinnor är fortfarande mycket okunniga om sin egen biologi. Samhället har grovt förgripit sig på generationer av kvinnor som ofrivilligt blivit barnlösa.
Att föda barn ingår i kvinnors liv på ett alldeles naturligt vis. Numera kan man t.o.m. visa att amygdala förändras under graviditeten så att när barnet föds är det område i hjärnan som svara för omvårdnad och känslighet förstorat hos modern.
En kvinnas fertilitet är tyvärr bara pålitlig mellan 18 – 27 år, sedan dalar fertiliteten, samt att myom med mera kan uppstå vilket ger svårigheter för graviditet.
Vårt samhälle behandlar kvinnor som små män, vi uppmanas att studera och vänta med barnafödandet, vi får inte den hjälp som behövs för att tidigt kunna ta hand om barn.
Varför inte stötta unga kvinnor genom att underlätta studier parallellt med barnafödande, inrätta daghem i anslutning till större arbetsplatser och utbildningsanstalter. Vi måste gå jämsides med biologin och naturen – inte försöka att motarbeta den och omvandla den.